Den nya Långasjökrönikan sammanfattar 10 sockenår

LÅNGASJÖ

Förra veckan fick jag glädjande nog Långasjös nya sockenkrönika i min hand. Det är en gedigen bok på 249 sidor, infattade i hårda pärmar med tusentals Långasjövitsippor på framsidan. Det är den 31:a årgången av krönikan, kan man läsa innanför titelbladet. Vilken skillnad det är mot den första årgångens blygsamma fyrtiosidiga lilla häfte, daterat 1941! Det kom ut 1942, mitt under världskriget alltså.   

År 1997 kom krönikans 27:e årgång ut. Sedan dess har alltså bara fyra nya krönikor kommit ut, men det har sin förklaring. Den i år tjugoårsfirande Träskoposten har med fyra årliga nummer hållit sockenborna informerade om ditten och datten, om stort och smått i socknen. Tidskriften har alltså fungerat som fullgod ersättning för en sockenkrönika. Men en tidskrift är trots allt ingen bok. Därför sammanfattade Långasjö Sockenråd de första tio åren fram till och med 2011 i en vacker krönikebok. Nu gör man det igen med nästa tioårsperiod, fram till och med 2021 alltså.

Långasjökrönikan 2022 bygger mycket av sitt innehåll på Träskopostens innehåll, nu som förra gången. Och det finns slående namnlikheter mellan sockenbokens redaktion och Träskopostens.

Det händer mycket i en socken under tio år. Många människor och deras öden och insatser passerar revy. Redaktionen har delat in sitt material i tio delavsnitt, ”kapitel”, mycket av det alltså med anknytning till Träskopostens texter.

Jag dök allra först ned i avsnittet ”Långasjöprofiler”, ty där såg jag namnet Arnold i Lida, en av de personer i Långasjö som jag kanske hade de intressantaste kontakterna med. Den mångsidige och mångkunnige Arnold Alfredsson fick mig bland annat att åka till museet i Växjö för att i dess magasin med egna ögon titta på den gamla altartavlan från kyrkan. Den ville han – och en grupp kring honom – ha återförd till kyrkan, i stället för att den skulle ligga ensam och bortglömd och hoprullad på ett magasinsgolv i förskingringen. Så vill jag åtminstone minnas att det var.

Av särskilt historiskt intresse kommer säkert krönikans avsnitt om Migration/invandring och om Pandemin att bli. Dessa företeelser är ju så speciella för de år som vi just har bakom oss. Och mycket aktuellt är det just idag med A-traktorerna och deras framtid. I krönikan får vi veta en hel del om deras historia, från EPA-traktorn och framåt. Men Motorkapitlet innehåller så mycket mer: motorcyklar i bygden på 1950-talet och bilgodis i Brännamåla inte minst.

Det längsta avsnittet i boken heter ”Byar i bygden” och bygger på en artikelserie i Träskoposten. Här är allt material samlat om ett flertal platser i socknen. För att ta ett exempel på en icke-by: i en av texterna skriver Torgny Berntsson om fåglar som försvunnit i Enkonerydsjön under de senaste 30 åren. Huvuddelen av dem han nämner såsom varande borta nu var borta redan 1997, då Torgny skrev om fåglar i krönikan från det året. Då fanns bara sångsvanen och svarthakedoppingen i Enkonerydsjön. Utrotningen av våra djurarter har en lång historia, och vi tycks tyvärr inte ta lärdom.

Det finns mycket annat att läsa i krönikan, och missa då för allt i världen inte kapitlet ”Hänt i bygden”. Det är en mycket nöjsam repetition som kommer att få läsarna att utbrista i många ”Ja, visst ja, så var det!”

Just det, så var det under åren 2012 till 2021!

ANDERS MARELL